Vestibylen: Hva ville Jesus gjort?

søndag 29. mars 2009

Hva ville Jesus gjort?

Oslo 9. mars 2009: En mann passerer meg med et hardt grep rundt armen til en yngre kvinne. Hun føres – åpenbart mot sin vilje – mot en bil, men roper ikke på hjelp med annet enn øynene. Jeg gjør ingen ting. Ingen andre heller.

Oslo 16. mars 2009: Et voldsomt skrik, etterfulgt av intens gråt, høres fra nederste etasje på Oslo S. Jeg passerer forbi rulletrappene to etasjer over, stopper og lytter, men går videre. Det gjør alle andre også.

Oslo 27. mars 2009: En narkoman ligger i en unaturlig stilling ved siden av pappkruset sitt på brua mellom Byporten og Oslo City. Ansiktet er dekket av jakken, så det er umulig å se om han bare sover eller om det har skjedd noe mer alvorlig. Jeg sjekker ham ikke. Ingen andre heller.

Dette er hverdagen i Oslo. Hver gang jeg går forbi slike hendelser, gjør jeg det med dårlig samvittighet. Hvorfor gjør jeg ikke noe? Fordi jeg er redd for bråk? Fordi jeg har liten tid? Fordi det er politiets oppgave å ta seg av slike?

Jeg prøver å ha Jesus som ideal. Hva ville han gjort? Jeg ser for meg at han ville gjort noe. Men så hadde han litt bedre tid enn meg. Han hadde jo ikke en krevende stilling i Norsk Luthersk Misjonssamband ...

3 kommentarer:

EldoradoApr 1, 2009 01:28 PM
Alf, detdu beskriver är något jag reagerade starkt på sist jag var i Sverige.
Sverige (och tydligen Norge) har blivit ett hårt samhäller där få eller ingen bryr sig om de som hr det svårt.
De svenskar jag diskuterar problemet med bryr sig inte utan tycker att dom betalar tillräckligt med skatt för att det allmänna skall lösa dessa problem.
Var har medmänskligheten tagit vägen?

Det är inte utan att jag ibland är tacksam för att bo i ett samhälle med nära nog obefintligt skyddsnät.
Här får man hjälp av andra eftersom dom vet att dom själva kan behöva hjälp någongång
SvarSlett
AlfApr 3, 2009 06:50 AM
Hm. Interessant å lese. Jeg er jo først og fremst glad for at menneskers velferd er samfunnets ansvar. Samtidig er det mange som har påpekt hva dette gjør med den personlige ansvarsfølelsen. "Hårt samhälle" er et sterkt uttrykk som vi må ta inn over oss.

På den annen side har jeg sett at samfunn som overlater til enkeltpersoner å ta vare på sine egne er vel så harde for dem som mangler nettverk. Jeg tror egentlig ikke at noen samfunnsideologi kan løse problemet med manglende medmenneskelighet. Det må først og fremst skje på det personlige planet.

Det har likevel stor betydning at samfunnet oppmuntrer og legger til rette for positivt frivillig engasjement. I Norge har vi sett tendenser til det motsatte. Blant annet har man ønsket å straffe bl.a. Frelsesarmeen for at deres ideologi ikke samsvarer med statens. Det er ytterst betenkelig.
SvarSlett
EldoradoApr 3, 2009 02:14 PM
Det här med nyanser är inte helt lätt. Vad jag borde har skrivit är att Sverige har blivit ett hårdare samhälle de senaste åren.
Liksom du tycker jag ett samhälle skall ha ett ansvar för människornas välfärd, men inte till priset av att individerna skjuter ansvaret ifrån sig.

Ända tills jag flyttade till Kalifornien hade jag mött de mest hjälpsamma personerna i de fattigaste länderna där jag har bott och jobbat. Min teori är att just bristen på ett socialt skyddsnät är det som ligger bakom deras generositet, men det är naturligtvis ingen vetenskaplig undersökning utan baserat på egna subjektiva uppleveser.

Ett exempel som jag berättat många gånger är när min dotter ramlade ned från ett träd och fick hjärnskakning. Vi var nyinflyttade till USA, hade inga vänner i omrpdet och jag var naturligtvis på resa i jobbet.
Ambulans fick tillkallas och min fru fick följa med dottern för en natts observation på sjukhuset.
Så fort ambulansen lämnat huset kom grannar som vi inte kände och ringde på. Dom frågde de övriga två barnen (17 resp 12) om dom behövde ha hjälp med mat, handla. transport till skola eller om det var något annat dom kunde hjälp till med. Det var alltså personer som vi inte ens kände, det var bara grannar som vi hade nätt och jämt hade hälsat på. Jag är övertygad om att sådana erbjudanden i Sverige är sällsynta eller obefintliga.

Ser jag till mig själv, har jag inget problem att sticka ut 10 dollar till en hemlös som står och tigger på gatan här. Däremot ser jag en tiggare i Stockholm, så reagerar jag med ryggmärgen att sådant skall inte förekomma i det svenska samhället. Jag dömmer den svenske tiggaren till att försöka utnyttja mig och att det sociala ger honom tillräckligt stöd.

I ett idealiskt samhälle har samhället ett socialt skyddsnät och vi alla är varma och hjälpsamma personer. Tvingas jag välja mellan dessa föredrar jag varma och hjälpsamma personer.
SvarSlett