torsdag 8. januar 2009

Krigen i Gaza

Tanken slo meg da jeg skrev forrige bloggnotat om nyttårsløfter: Dette er feil tema! Å skrive om trivielle ting er nesten en hån mot menneskene som mister livet på Gazastripen.

Jeg merker meg at halvparten av mine facebook-venner har sluttet seg til opprop og grupper som gir tung støtte til Israel. Resten gir like engasjert støtte til palestinerne. Som Thomas Hylland Eriksen skriver i dagens Aftenposten: «Fremdeles er Israel et spesielt land, som betraktes med hat av noen, med ærefrykt av andre. Israel er et land man blir venn eller fiende av.»

Beklageligvis synes ikke mange av mine med-israelsvenner å skjelne klart mellom skyld og ansvar. Svært mange kan skrive under på at Hamas har hovedskylden for det som skjer i Gaza. Spørsmålet om hvem som har størst politisk ansvar er et helt annet. Selv om Hamas har vunnet et valg på Gaza, er det hevet over enhver tvil at organisasjonen er en terrororganisasjon – og dermed umulig å stille til ansvar. Da står saken annerledes hva angår en vestlig, demokratisk stat. Israel har alle forpliktelser som hviler på ansvarlige stater, ikke minst fordi landet har sluttet seg til internasjonale konvensjoner om krig, fred og menneskeretter. Det gir Israel et mangedoblet politisk ansvar for situasjonen.

Jeg ergrer meg litt over populismen i politiske uttalelser her hjemme. «Israels reaksjon er uforholdsmessig sterk», sier norske partiledere. Hva mener de med det? At Israel bør stoppe Hamas, men de bør gjøre det på en litt snillere måte? Skal man først stanse raketter fra en organisasjon som Hamas på et sted som Gaza, er det ikke mulig å gjøre det uten store tap av liv. På en måte kan man nesten undre seg over at ikke tapene er uendelig mye større – med så mange mennesker sperret inne på et så lite område.

Problemet er et helt annet: At Israel sannsynligvis aldri kommer til å greie å stoppe rakettene. De vil kanskje oppnå en liten pause. Stansen vil kanskje til og med bli langvarig, hvis vi snakker om det konkrete fyrverkeriet fra utskytningsrampene til Hamas. Men raketter – i betydningen mer eller mindre ukontrollerte utslag av ekstremisme som truer israelske liv – vil fortsette med å hagle inn over Israel i uoverskuelig framtid. Man har aldri klart å temme ekstremisme med kuler. Den trives bare så alt for godt i krig, fattigdom og elendighet. Derfor er og blir dialog den eneste farbare veien.

Antakelig vet den israelske regjeringen dette. De har imidlertid et annet hensyn å ta: Hvis man ikke viser styrke nå, vil høyresiden vinne valget 10. februar. Med Benjamin Netanyahu i statsministerstolen vil det bli mindre dialog enn på lenge. Hvis den langt mer moderate Tzipi Livni og regjeringspartiet Kadima vinner valget, kan derimot dialogen med palestinerne fortsette på sikt. Siden valget akkurat nå kun kan vinnes ved å vise styrke, kan den israelske regjeringen ha tenkt at krigen i Gaza er et uunngåelig paradoks: Den blir en forutsetning for dialog på lang sikt. Historien forteller imidlertid at man ved å skape så mye hat og ekstremisme samtidig spenner beina på alle utsikter til dialog.

Det som fortviler mest er likevel den norske medlidenhetsdiskrimineringen hver gang det smeller i Midt-Østen: Når palestinerne rammes får de sympati av sine tilhengere, mens israelvennene er tause. Når israelerne rammes får de tilsvarende medfølelse av sine venner, som knytter nevene mot palestinerne.

Hvorfor er det så få som tar inn over seg at mennesker har uendelig verdi, og som derfor protesterer hver gang uskyldige mennesker lider, enten de er jøder eller arabere – eller afrikanere for den saks skyld?

Skrevet av en tanke kl. 00:11

5 kommentarer:

  1. Nå har jeg lest ganske mye av kommentarer om den pågående konflikten, (som dessverre stikker dypere og er mye eldre enn de siste dagers hendelser) og ditt innlegg er meget bra. Andre bloggere og tilsvarende forståsegpåere (ikke vondt ment til noen) har som regel en slagside.
    SvarSlett
  2. Alf, något som förundrat mig ett antal år är just varför en stor del kristna per automatik tar Israels parti i denna konflikten, oavsett vad som sker. Ofta är det enda argumentet för Israel, att det är Guds utvalda folk som är i det utlovade landet. Agnostikern i mig funderar då på varför en alltigenom rättvis Gud skulle ge ett speciellt folk fördelar framför alla andra folk. Det får jag inte att stämma.

    Att skilja på skuld och ansvar som du gör är intressant, jag gillar den ideen. Vem som har skuld, mest eller minst i denna konflikt, kommer nog parterna aldrig att enas om. Jag tvivlar faktiskt på att någon av de stridande parterna egentligen någonsin diskuterar den saken.
    Skuldbördan verkar mer diskuteras av sympatisörer för de båda sidorna. Regelrätta strider på gator och torg skedde i bland annat Oslo mellan dessa sympatisörer. Hur kan dessa persone som säger sig vilja ha fred i Mellanöstern nästan starta ett krig utanför konfliktområdet? Borde det inte vara tvärtom?

    Är det verkligen rätt att kalla Hamas en terrororgansiation? Trots allt har de kommit till makten i ett demokratiskt val.. Vad jag förstår (eller anser dom) är deras land ockuperat och mot en helt överlägsen militärmakt kan dom inte slåss på det "öppna fältet". Vem som är terrorist har väl också att göra med vem som för tillfället är vid makten? Var norska motståndsrörelsen under kriget terrorister? Blev seloterna en terrororgansiation när dom började bekämpa romarna?
    Jag är inte alltför insatt i denna komplexa konflikt, men det tycks uppenbart att palistinierna aldrig kan besegra Israels överlägsna arme med raketer, och omvänt som du säger kan aldrig Israel besegra det dom kallar terrorism med vapen. Förhandlingar och eftergifter på båda sidor är därmed den enda framkomliga vägen. Det mer demokratiska Israel tycker jag har störst ansvar för att så sker. Är det två ojämlika parter som är oeniga bör den starke visa generositet för att nå en lösning.
    SvarSlett
  3. Hei Eldorado! Takk for innlegg! Du er inne på så mange svære tema at det er umulig å gi det svaret du fortjener. Jeg prøver likevel:

    Ifølge Bibelen er jødene Guds utvalgte folk. Samtidig er det ingen ting i Bibelen som tyder på at jødene er bedre enn andre etniske grupper. Dette tror jeg de fleste kristne vet. Det er ikke her du må gå for å finne årsaken til at kristne støtter Israel så ensidig.

    Men mange kristne tolker Bibelen slik at Gud har en spesiell plan for jødefolket i endetiden. Da skal de vende tilbake til sitt land. Her skal de oppleve en kollektiv omvendelse og anerkjenne Jesus som den messias de har ventet på i flere tusen år. Og SÅ skal Jesus komme tilbake og opprette fredsriket på jorden.

    En slik tolkning av Bibelen gjør staten Israel til et endetidstegn. Da blir motstand mot Israel en trussel for oppfyllelsen av Guds plan, og dermed motstand mot Gud selv. Hamas og forsåvidt hele verdensopinionen representerer de åndskreftene som vil stanse Guds plan. Den siden vil man ikke stå på, dermed støtter man Israel ganske konsekvent. Man mener samtidig at også kompromissvillige krefter blant israelerne selv kan bli en trussel. Derfor er man også kritiske til venstresiden i israelsk politikk.

    Det finnes andre tolkninger av Bibelen som plasserer profetiene mye nærmere den konteksten de oppstod i. Dette er likevel ikke hovedargumentet mot den ensidige Israel-støtten. Langt viktigere er det prinsipielle skillet mellom det verdslige og åndelige regimente. God politikk tar utgangspunkt i kunnskap og fornuft og må kunne begrunnes allment. Religiøse tolkninger kan verken sette til side folkerettslige forpliktelser eller sunn politisk dømmekraft. Jeg synes det er ganske fortvilende hvordan kristne kan mene at Bibelen hever Israel over grunnleggende etiske og folkerettslige prinsipper.

    Litt om Hamas: Det understrekes stadig at de er kommet til makten i et demokratisk valg. Jeg lurer på hvor lenge man kan bruke det som argument for en grunnleggende udemokratisk organisasjon. Behandlingen Hamas gir sine politiske motstandere i Fatah (tortur, drap, lemlestelse) forteller ikke akkurat at de har tenkt å utsette seg for den risikoen et nytt demokratisk valg vil representere. Hvor stor verdi har det da at de en gang ble valgt?

    Spørsmålet om Hamas er terrorister, handler vel først og fremst om hvordan de fører sin krig. De retter sine aksjoner mot uskyldige sivile gjennom selvmordsbombing og raketter mot sivile bosetninger. Altså er de per definisjon terrorister og kan ikke sammenlignes med den norske motstandsbevegelsen. Hvordan Hamas kom til makten er underordnet i den vurderingen.

    Hamas anerkjenner ikke Israel. De ønsker å utslette den jødiske staten. De bruker terror. Det er høyst forståelig at Israel ikke vil anerkjenne dem som en lovlig regjering for Gaza. Etter min oppfatning er en av de store tragediene at Israel ikke benyttet anledningen da Fatah hadde makten på Gazastripen, og fikk gjort en avtale med dem som kunne snu utviklingen i Midtøsten. Samtidig skal det sies at Israel strakk seg enormt langt for å komme Fatah i møte før Arafat døde. Men han snudde i siste sekund og avslo det historiske tilbudet.

    Jeg er derfor ikke enig i at Israel er den store stygge ulven i Midtøsten. Israel er i en fortvilet situasjon. Samtidig er palestinerne i en enda mer fortvilet situasjon. Man har ikke noe alternativ til å bli enige, derfor må man snakke sammen. Og jeg tror Israel kommer til å gå inn for det også i framtiden. Spørsmålet er om de da vil ha en partner som er bedre enn dagens. Det er slett ikke sikkert.
    SvarSlett
  4. Alf, ett barn kan ställa fler frågor än tio visa män kan svara på....
    Min frågor har inget provocerande syfte, utan är mer vad jag funderar på och att höja min kunskapsnivå.

    Du har gett en hel del svar som jag inte kände till, eller möjligen glömt bort.
    Hade det varit på jobbet hade jag sagt: I'm still confused, but on a higher level.

    Nu skall jag fundera lite på detta och kanske återkommer jag med fler svåra frågor, här eller i ett PM
    SvarSlett

Velkommen til å sende inn din kommentar. Rasistiske, krenkende og grovt usaklige innlegg blir fjernet. Resten får stå :)

Abonner på: Legg inn kommentarer (Atom)